Igår var det en kvinna med basker som kom fram till mig på jobbet och frågade om jag mådde bra. Svarade förvirrat "ja", sa att jag hade lite tråkigt bara. Då pekade hon på mitt vibrerande ben och frågade om jag frös, jo lite sa jag, men jag blir varm så snart jag får jobba lite. "Säkert?" sa hon, jag nickade och hon gick. Någon halvtimme senare kom hon tillbaka, tittade igen på mitt vibrerande ben och lutade sig lite över bordet, skakade på huvudet och sa åt mig att jag måste sluta stressa. "Men jag brukar sitta och skaka på benet." Då drog hon sig tillbaka till andra sidan, sin sida av bordet och tog en klunk av sin öl. "Vi sitter alla i skiten."

Leta där så finner ni svaren. MEN DET SKULLE NI ALDRIG VÅGA."

 

 

Jobbar hårt och aktivt för att bota min narcissism.

Satt imorse/ i förmiddags och tänkte att jag ska ventilera min ilska och skriva min första tweet men gav ganska snart upp den tanken för att jag tänkte att den kretsen som är tillräckligt intresserade av att veta något om mitt liv inte är särskilt stor och att det därför skulle vara fullständigt onödigt. För att inte tala om prestationsångesten som uppstår så snart man ska göra något som kan synas offentligt. Nej. Jag är inte gjord för sociala medier. 

Halsar kaffe, försöker plugga
Det går åt helvete

Jaaa alltså, jag har aldrig brytt mig något vidare om alla hjärtans dag, brukar glömma bort datumet och sådär men det här året har jag instagram och en s.k snoktwitter. Alla uppdateringar om blommor och hjärtan och fotade "carpe-diem" citat anpassade för alla hjärtans dag jag har snubblat över har gjort att jag i år lärde mig att alla hjärtans dag infaller 14 februari. Får väl se om jag minns det till nästa år. Hursomhaver, medan alla andra åt rosaskimrande middagar med romantiska stearinljus var jag på thaiboxning! Tyckte om ironin. Har fläks det ut kärlek på alla möjliga håll i världen och jag svettas och slåss.

"Vill du växa och må bra?"

Svar: "Nej, jag vill krympa och må dåligt."

Jag har sedan jag kom hem från New york dragits med en förkylning som vägrar släppa taget om mig. Jag har gjort mit bästa, verkligen mitt bästa för att kurera mig; smällt i mig förbannat massa vitlök och ingefära, druckit kopiösa mängder te med honung, sovit, vilat, ätit ätit och åter ätit. Vitaminer och mat och soppor. För att inte tala om recepten på huskurer jag letat upp på internet. Jag är fortfarande inte frisk. I förrgår flög jag upp till stockholm och har sedan landningen haft lock till och från i öronen och knaster som från en bråkig radio. Sa till mig själv i förrgår att nu skiter jag i det här. Bryt ut virushelvete, bryt ut!! Gör mig riktigt förbannat sjuk så kan vi var kvitt sen efter en vecka.

Om man skulle göra en liten filmgestaltning av mina känslor för linneas afrikatripp skulle det vara en kort oerhört tårfylld sekvens där jag grinande klänger mig fast kring hennes ben som en koala kring en gren och skriker "NOOO!! DONT LEAVE ME; TAKE ME WITH YOU!!!"

Jag börjar landa nu. Det är ungefär 5 dagar sedan jag och Linnea klev av planet i Stockholm och definitivt lämnade New york. Då var allt jag kunde tänka på att få tag i min väska, äta och ta tåget till Eskilstuna. Jag hade inte en tanke på att faktiskt landa. Ville bara bli människa igen, för det är vad ett dygns resande på det viset gör med mig, gör mig lite lätt omänsklig. Känner mig mest som en flytande, tung klump. Nu när jag äntligen börjar landa, när sömnen börjar komma ikapp och saker och ting ligger på plats i mitt rum, när vad det nu är jag måste ta itu med är avklarat, nu börjar jag verkligen sakna. Gjorde det redan i taxin på väg till JFK, men sedan rann det av mig, det fanns andra saker att fokusera på då, som att se till att min klump till kropp hamnade på rätt plan. Nu har jag ingen lust att vara här, jag vill inte trampa snö och ta spårvagnen in till stan, vill framförallt inte jobba och vara social med fulla svenskar. Jag saknar att inte kunna prata högt med Linnea på svenska och inte behöva oroa sig för att någon ska förstå. Jag vill inte vara här i Sverige och i vardagen. Livet har under 12 dagar varit så fruktansvärt härligt, obligationsfritt. Jag skriver som att det är synd om mig, det är det inte. Men min vilja att inte landa är desperat. För att New York var så bra! New York var så¨jävla bra!

Bra grejer
1. 10 dagar kvar till jag och Linnea drar till New York 

2. 10 dagar kvar till jag och Linnea drar till New York 
3. 10 dagar kvar till jag och Linnea drar till New York
4. Sista veckan på mitt städjobb sker nu
5. Skolbänken till våren

Ja, vafan. Fjärilarna flyger ständigt i min mage och mitt leende är jokerbrett.

åh

Jag tänker ibland att det måste ha varit lättare förr att befinna sig i sociala sammanhang eftersom det fanns regler för allt som man lärt sig, i alla fall inom de högre klasserna, redan som barn. Man gick igenom handboken man präntat in i sitt huvud och bara "aaaah där har vi svaret på den frågan!" och på så vis behövde man inte anstränga sig något vidare för att umgås. Det är dagar som idag jag tänker på det där eftersom jag idag är så trött efter en intensiv vecka. Men så är vi ju bara människor och ett och annat otippat ord skulle ha slunkit igenom alla regler och någon liten gest skulle ha gjort ett beteende opassande och så faller hela regelboken samman. Jag hade nog väldigt ofta varit den med det otippade ordet och den lilla gesten. Med en gemensam regelbok i allas huvuden hade det nog varit lättare, men jag är inte så mycket för det där med strikta, skrivna regler.

Idas fredagsmys: Anderssons, snabbnudlar och en slät kardemummabulle. Jag är med andra ord inte den som är den som ställer höga krav.

 

 

Jag hör rykten om att de ska göra lite nya avsnitt med gamla skinskaraktärer

 

 

 

Jag har tänkt på min familj. Efter helgen, liksom alla andra dagar bara rinner iväg och förbi mig, genom mina fingrar. Så känns det bara för att jag inte kan kontrollera tiden. Och tiden har gått, det har gått så lång tid sedan sommaren. Det är Oktober nu och senast jag träffade min familj var på sommaren, det var i Juli. Alltså 3 månader sedan. Att gå en kurs i 3 månader eller ha ett jobb i 3 månader, att ha tränat regelbundet i 3 månader eller hittat ett nytt favoritband sedan 3 månader är inte så lång tid. Men att inte träffa sin familj på 3 månader ÄR lång tid. För mig i alla fall. Det är små saker jag tänker på. Som att min mamma är en av de envisaste människor jag känner och har så många orubbliga åsikter och principer. Hon brukar säga "man kan göra så, men det är inte rätt" när man bryter mot en av hennes oskrivna regler som att ha klockan på höger handled istället för på vänster. Eller som att hon ibland kan reagera på de minst relevanta sakerna; vi sitter och tittar på sagan om ringen-trilogin efter mycket om och men och jag är helt uppfylld av filmen som jag sett säkert 30 gånger innan och tänker "Det här är så vackert, hon måste uppskatta det här! Det går inte att låta bli. Det är ju episkt!" Och min mamma utbrister: "Men den där Frodo, titta på hans fingrar, de ser ju för hemska ut." Fullständig stämningsdöd. Mammas manvän/särbo Anders brukar fnysa åt henne när hon säger sådana saker. Han skrattar ofta och mycket, mest åt sig själv, minst åt mig. Han brukar säga åt mig att jag inte ska vara så allvarlig och han älskar att argumentera med mig. När han själv är allvarlig, vilket händer väldigt sällan, säger han alltid åt mig att jag måste ta hand om mig själv.
Min pappa brukar ringa ibland, oftast när han är på jobbet och fråga mig hur jag mår och sedan om vädret. Så mumlar han något om det är dåligt väder och om det är bra säger han "åh så bra" för han vet att vädret vi har här många gånger vandrar uppåt till Eskilstuna så småningom. Vi kan prata om lite banala saker, han berättar lite historier hemifrån och sedan lägger vi på. När jag väl kommer hem möter han mig på tågstationen och det har hänt att han kommit haltandes. Så visar det sig att han genomgått en titthålsoperation eller något liknande, och det tycker han inte är lika viktigt att berätta som att fråga om vädret i Göteborg. Eller så kan haltandet bero på att mannen, som har en konstgjord höft, ett ständigt värkande knä och säkert leder i varje del av kroppen som håller på att slitas sönder fått för sig att spela brännboll eller vara med i en stafett "för att det inte går att låta bli". Så får han gå med värk i kroppen i en månad. Men han klagar inte, min pappa. Han tycker det är värt det. David är likadan. Han klagar inte. Gör inte stora saker av det lilla och kan säga "det löser sig" på ett sådant sätt att jag faktiskt tror på det. Han kan vara så excentrisk att jag ibland undrar om han bara hittar på. När han åkte till New York förra året och jag höll på att spricka av avundsjuka får jag ett sms om att Lars Winnerbäck befinner sig på samma plan och att det retade David till bristningsgränsen att Lars Winnerbäck skulle fira nyår i samma stad som honom. Att han skulle få vara i New York över nyår övervägde knappt.
David är bråkig och kan kalla mig dekadent när jag ringer och är arg och säger att jag skulle vilja slåss. Han kan skratta åt andras otur, är nästan lite elakt skadeglad, precis som jag och han är helt oslagbar när det kommer till att reta mig. Det är han och Moa, som kan nagga så mycket på mitt tålamod ibland. Men det är också Moa jag och David skrattar mest åt, för att hon är så klantig ibland och har förmodligen fler ärr än någon av oss två hade i hennes ålder. Moa är 7 år yngre än mig, 9 år yngre än David och när jag nuförtiden tittar på henne blir jag chockad varje gång jag inser att hon nästan är lika lång som jag och redan har större fötter än mig. Hon är väldigt hemlig och kan helt stänga munnen ibland när man frågar saker som egentligen inte är särskilt personliga, som vilket gymnasium hon vill gå till nästa höst. När Moa och jag umgås så brukar vi spela spel, äta, prata, skratta, bråka. Jag känner igen mig så mycket i henne ibland att jag blir rädd, jag tror de allra flesta äldre syskon kan påstå att man inte vill ha en liten kopia av sig själv som springer runt och gör samma misstag och är på samma sätt. Jag vill att hon ska veta bättre än så, hon borde veta bättre än så för hon är mycket smartare än mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Senaste dagarna/ hela veckan har jag varit helt tom. Apatisk. Jag kan sitta framför en skärm, eller på jobbet, eller var som helst egentligen, göra vad som helst, och så kika på klockan och inse att det gått en timme och jag kan inte komma ihåg vad jag gjort under den tiden, eller vad jag tänkt. Det är märkligt för mig, jag kan inte komma ihåg senast det hände att mina tankar varit så banala och så totalt osammanhängande att mitt minne inte ens försöker registrera dem. Uppenbarligen har jag inte filosoferat över något värt att minnas, bara varit extremt osympatisk och väldigt självömkande, så det gör ingenting alls. Jag behövde tömmas helt enkelt.

 

Nu skrattar jag lite åt mig själv, följer den allmäna visdomen "man måste ha lite självdistans". Det ligger något i det.