beverlyhillsscenario

Egentligen hade jag tänkt att jag skulle vara på väg ner till badhuset nu men saker kom i vägen och istället uppehåller jag mig här framför datorn för att skicka viktiga mejl och kolla andra viktiga saker. Det är en ren och skär lögn att mitt liv är uppbyggt på att jag kollar de här viktiga sakerna och skickar de här viktiga mejlen men så gör en alla grejerna ändå för att det är skönt att känna sig viktig och konstruktiv och ett korn av sanning finns det i lögnen ändå, att göra de här sakerna underlättar levandet av mitt liv.
Igår natt på väg hem från jobbet pratade  jag med min lille vän herr Muncker i telefon och klockan 4-5 på natten diskuterade och filosoferade vi och när vi lagt på tänkte jag bara en kort stund på vad vi sagt om existensen och dess villkor och sedan på hur glad jag är över att jag har vänner som kan prata med mig om sådana saker när en för längesedan borde ha somnat eller lämnat dansgolvet med aningens för mycket alkohol i kroppen. Jag värdesätter det så otroligt. Det där med att lyssna. Jag har mot alla odds lyckats möta och behålla en liten skara sådana människor och varje gång den insikten hastigt eller långsamt nästlar sig in i mitt huvud växer en liten varm behaglig boll fram i min mage. Den värmer mina annars så kalla fingrar och tår som om den påverkade mitt blodflöde. Ja, det skulle med lätthet kunna sammanfattas i ett matchande citat till en shabby chic carpe diem tavla men jag skriver det ändå trots att jag hatar alla carpe diem klyschor. FÖR att det är viktigt att jag får säga det. Att jag är tacksam. Att jag lånar livsluft. Jag lovar att jag gör mitt bästa för att ge den tillbaka.

 

I timmar har jag stirrat på vackra vyer, söta djur, svartvita fotografier från femtiotalet på någon annans pinterest för själv orkar jag inte skaffa någon (varför skulle jag när jag kan kika på andras närsomhelst?), tro inte att det är min fritid jag ägnar åt pinterest. Jag sitter på mitt jobb, i en alldeles för stor lokal där det enda som hörs är den gamla luftkonditioneringen. Jag väntar bara på ljudet av verktyg i bruk som någon varje dag kring 4 börjar använda under vårt golv. Jag sysselsätter mig med att fundera på vad de jobbar med därnere. Utanför har jag sett dagsljuset övergå till skymning och snart finns inget av det kvar, bara det mörka som så passande dominerar det kallare halvåret häruppe i norden. Så här sitter jag på mitt jobb och känner att det är hittepå, skrivborden och den här datorn jag skriver på är bara hjälpmedel för att jag ska se viktig ut. Hela den här gamla lokalen är fylld av hittepå och jag passar så bra i det här konstgjorda stickande ljuset i min vita skjorta.

Igår ringde jag min bror ang. julklappar till att börja med, eller mer specifikt EN julklapp. Istället så började vi diskutera den här attacken som några högerextremister tyckte var fullt legitim att fullfölja i Kärrtorp. Vi höll inte med. Vi enades om att nazister och rasister, som välkänt är, ofta bygger sin ideologi på argument alltför lätta att sticka hål på. (Sen finns det ju sådana som Jimmie Åkesson som är duktiga på att vrida undersökningar, politik och nationella som internationella händelser till sin fördel). Jag vet att det är sympatiskt att vara tolerant, att det är säkrast att vara lugn för att kunna vara övertygande retorisk men jag, liksom min bror, blir ju upprörda. Hur mycket av ett stolpskott måste man vara för att upphöja Karl XII till, inte bara en nationalhjälte utan också en nazistisk förebild? Det är en kung som försökte och misslyckades med att invadera Ryssland, efter sitt första misslyckande flydde han till Osmanska riket, en region fortfarande full av människor med en etnicitet som nazister idag fördömer. Med sina allierade Osmaner gick han ut i krig igen och dog på kuppen. Karl XII:s entourage bestod till stor del av Osmaner som stannade i Sverige och fortfarande har ättlingar här. Det är inte svårt att se tvetydigheten i det här med Karl XII som ett främlingsfientligt ideal.
Någon högerextremist talade i samband med händelsen i Kärrtorp om vilka han kämpade för, första benämningen "etniska svenskar" (undrar om han vet att det är en benämning man idag oftast använder om samer), andra benämningen "människor från nordiska länder", tredje benämningen "i princip hela Europa". Det är med andra ord en man med bestämda åsikter...
Vi talade om det här och skrattade åt dumheten men jag kan på allvar inte förstå att det finns människor som kan resonera på det här sättet. För mig är de som svartvita seriefigurer i någon mussepigg kortfilm från 30-talet, alltså helt overkliga. Jag kan inte greppa att de promenerar verkliga gator fram, att de lever i samma värld som jag men kan ha en uppfattning om världen som är så naiv och skev. Att de kan gå runt och tro att anledningen till att misstänkas ansikten är suddade i dagstidningar är en konspiration medier emellan för att ALLA kriminella är invandrare, att de kan tro det och samtidigt begå brott själva. Jag blir faktiskt mållös, inte för att det inte finns motargument, utan för att de ofta i samma meningar säger emot sig själva.
Det gör mig både arg och ledsen och besviken. Totalt jävla förbannad och uppgiven. Jag vet att tolerans förespråkas och borde brukas, det ju en sådan sak som det här synsättet saknar men jag dömer. Jag dömer dem hårt.

Igår drack vi öl, åt indisk mat och sympatiserade inte alls med de som var ledsna för att Sverige inte får åka till Brasilien (en förlust i vilken Ronaldo verkar ha utsetts till den obligatoriska syndabocken). Allt för att vi mindre än en timme efter matchen fick se Youth Lagoon. Vi stod där och beundrade sångarens hår, bandmedlemmarnas tatueringar och lyssnade på musiken. Och det var åh så fantastiskt. Idag har jag knappt ören kvar på mitt konto MEN det svider inte alls.

när man sitter fast och de gator man hittar förälskelsen i är de där de enda färska fotstegen är ens egna och musiken i lurarna bleknar för skuggan som hela tiden fastnaglad vid ens egen fysiska gestalt tröttlöst vandrar ut ur och in i det egna synfältet  

 

Är en fredag i sängen med datorn på magen och att somna så fort ljuset släckts och datorn är avstängd bara för att vakna klockan 9 och se solen, gömma ansiktet i nattduksbordets skugga, dra täcket över axeln och somna om.

Återupptäckte en låt och mindes enbart de här raderna:

 

Life's not a bitch! Life is a beautiful woman
You only call her a bitch because she won't let you get that pussy.
Maybe she didn't feel y'all shared any similar interests
Or maybe you're just an asshole who couldn't sweet talk the princess

Så började jag fnissa för mig själv.

Mitt uppblåsta ego av omänskliga proportioner behöver punkteras snarast.

Uppenbarligen kallas jag nu för ryssen på jobbet... 

Fyfan vad jag hoppas att det regnar hela jävla dagen imorgon 

När jag var liten, innan jag somnade brukade jag ibland be. Jag slöt ögonen, knäppte händerna och utformade en bön i mitt huvud, sade den aldrig högt, som jag hade sett att de gjorde på tv. Avslutade alltid med "Amen". Men att säga att jag bad till den gamla testamentliga guden, eller den nytestamentliga är väl att ta i. Jag bad till en Gud. Så mycket mer än den benämningen kände jag inte till. Jag kände inte till Abraham eller Kung David, jag hade hört om Jesus, visste att han var född på julafton men vad han egentligen gjorde för att få ingå i bibeln hade jag ingen aning om. Jag bad bara för att jag tänkte att det var något man skulle testa på, för lite lugn, sinnesro och kanske tillfredsställelse. Den främsta anledningen till att jag bad var för att jag på så vis tyckte jag kunde avsäga mig allt ansvar. Bad jag kunde jag bara vänta på att Gud skulle servera mig lösningar och uppfylla mina önskningar. På så vis kunde jag skylla misstag och ouppfyllda drömmar på Gud, jag hade avsagt mig ansvaret och alltså var det Guds misslyckanden. Det var med andra ord ett väldigt dumt beslut, även om man kan säga att jag hade rätt i att det skänkte mig ett visst lugn. Tillfredsställelsen och sinnesron lyste starkt med sin frånvaro. Jag vet nu vem Abraham var, jag känner till Kung David och jag vet att det i Bibeln påstås att Jesus var Guds son och dog för våra synder och öppnade upp möjligheten för oss dödliga att komma till paradiset men ber inte alls längre. Jag slutade med det ganska tidigt, sade att jag inte trodde på Gud men som så många andra trodde jag på "något". Jag hade ingen uppfattning om vad det kunde vara, men jag behöll tron på något som skulle bära ansvar för, och bry sig om oss människor för att själv slippa axla någon form av ansvar. Idag säger jag inte att jag tror på något alls. Att det inte skulle finnas någon livsform vars kunskaper överstiger våra är förstås naivt, men jag tänker att det är än mer naivt att tro att de skulle bry sig det minsta lilla om oss. Vår omtanke om allt liv som vi inte värderar som mänskligt är inte särskilt stor så varför skulle de vara annorlunda? Så nej, en skulptör av människan, en planläggare för våra liv tror jag inte på och det var så lätt att erkänna ansvaret. Det är en helt annan sak att axla det.

"Är du ryss?"
"Va? Nej.."
"Vad är du då?"
"Svensk."
"Borde vara ryss, du har ju inga känslor, ler aldrig, inte ens när du vinner!"
I mitt huvud kastade jag korten på honom och skrek: "Men sitt här själv då i 7 timmar och le så får vi se hur jävla bra ditt fejs mår efter det!"
På riktigt himlade jag med ögonen och knep ihop munnen ännu mer.

Jag har varit borta från Göteborg i nästan en månad. Från Eskilstuna till Skavsta, från Skavsta till Warsawa, från Warsawa till Trapani, från Trapani till Favignana och tillbaka, från Trapani till San vito lo capo och tillbaka, från Trapani till Göteborg, från Göteborg till Amsterdam och tillbaka. Så har jag härjat runt i nästan en månad och haft otroligt kul. Svettats, solat, badat, druckit öl osv osv, vad man nu än gör när man ska vara på semester. Nu är jag tillbaka i Göteborg och har ingenting inplanerat som kommer ta mig härifrån den närmaste framtiden. Måndag till torsdag den här veckan är jag ledig och eftersom jag haft semester i en månad borde jag alltså ägna den åt något konstruktivt. Det hände inte förrän den här morgonen då jag satte mig med datorn framför näsan för att söka jobb. Det är så JÄVLA tröttsamt. Det är så många annonser som är skrattretande och en del som är rent löjliga. Andra känns helt okej men kan inte låta bli att då undra vad haken är. Och några ytterst få verkar faktiskt lite lockande. När man kommit så långt vet man att den lätta biten är avklarad för nu ska CV och personliga brev skrivas. Det finns knappt en enda person i min ålder som inte vet hur fruktansvärt okul det är. Det äckligaste är att jag vet att det inte heller räcker med att jag skriver det en gång och så har jag förtjänat belöningen (jobbet).
Nej, det är inte roligt att vara någon annan person i Sverige än Fredrik Reinfeldt idag.

 

såg den här videon ca 4 gånger på jobbet igår och alltså hahahahaha 90-tal