Att jag slutar läsa bloggar har att göra med att bloggares vardag tröttar ut mig

Jag sover nu

Jag lyssnade på historiepodden idag, ett avsnitt om sultanernas Harem i Osmanska Riket. Ämnet i sig är intressant, men det var perspektivet som fångade mig; de berättade om starka kvinnor som levt som konkubiner till den mäktigaste mannen i Osmanska riket, Sultanen, men lyckats skapa sig en rätt osannolik maktposition, antingen som sultanens hustru och politiske rådgivare eller som faktiska härskare (om en Sultan var för ung för att tillträda var det Sultanmamman som satt på tronen). Såklart väldigt spännande och imponerande med så starka kvinnofigurer, men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på det faktum att kvinnor genom historien, i alla fall genom hela den skrivna historien, nästan undantagslöst alltid vunnit sin makt genom en man. Alltså; egenvärdet är obefintligt, det är genom mannen som de tillskrivs värde. Det är väl ingen nyhet för de allra flesta. Men det gjorde mig så sorgsen, att det finns så få exempel på kvinnor i historien som genom sina egna medel och sin egna kropp har tillskansat sig någon form av makt. Hur de nu skulle kunna det när inte ens deras egna kropp har räknats som deras. 

Jag hade en diskussion med en snubbe för något år sedan, en vettig, smart och feministisk snubbe om varför patriarkatet har uppstått. Hans teori var att när människan började jaga, och kvinnor var gravida ofta, blev männens marginellt mer muskulösa kroppar väldigt viktiga för uppehället, och att det var någonstans där som deras värde steg över kvinnornas. Jag höll inte med, dels för att vid den tidpunkten han talade om var jakt inte avgörande för vår överlevnad (faktum är att vi till allra största del samlade ihop vår föda) och dels för att förmågan att föda ett fkn liv ändå måste vara värdefullare än att ta ett i ett sådant system. Så, när då, och varför? Vi har ju till och med rätt starka indikationer på att kvinnor var högt värderade till och med när vi blev bosatta så beskyddandet av det privata ägandet är inte heller en särskilt stark tråd att rycka i. Jag har inga historiska källor på när det här förbaskade jävla patriarkatet uppstod men jag tänker mig att det till syvende och sist ändå har något att göra med det privata ägandet. När det privata ägandet utvidgades och inte längre bara handlade om mark, hus och hem utan också började innefatta kroppar. För ett förtryck är likt ägande på det sättet, precis som olika förtryck har det gemensamt med varandra. Behovet att kontrollera. Att ha rätt till, att äga. Men såklart då, varför män och inte kvinnor? Varför vita och inte färgade? 

Oavsett om det stämmer så är i alla fall uttrycket detsamma som idag, behovet av att kontrollera, ha rätt till och äga. Jag kopplar allt det där nu, uppkomsten av patriarkatet och konkubinernas enda möjlighet till makt och kanske framförallt frihet. Trots att jag är så fruktansvärt trött efter alla uppdateringar jag får hela tiden om mäns våld, sexuella våld, terror, sexism, helt jävla oacceptabla beteende och deras totala brist på verklighetsförankring och helt ärligt, rena rama idioti, (vilket jag för övrigt hade tänkt skriva om när jag satte mig här, men det blev något annat) så blir jag ändå lite hoppfull. För det första: Förstå hur obegripligt intelligenta de där konkubinerna ändå var, och hur starka, som trots att de rövats bort från hem och familj, tvingade till en ny religion och ett nytt namn, satta att serva en man som de aldrig förut sett kunde hantera situationen och bli några av Osmanska rikets mäktigaste personer! För det andra: Att den situationen, sexuellt slaveri, för kvinnor idag åtminstone inte är lagstadgad. Dessutom, idag har vi andra möjligheter att genom våra egna medel och vår egen kropp faktiskt vinna makt, oavsett vilken typ av makt vi talar om. Dessvärre, vår rätt till vår egna kropp är långt ifrån självklar och det förtrycket upprätthålls, tyvärr, fortfarande av ett patriarkat, tillsammans med all annan skit patriarket upprätthåller. Men såhär, fan ta allt patriarketet står för och fan ta alla som förtvivlat kramlar sig fast vid systemet för DET ÄR ÖVER NU. Vem som än kläckte idén, den ska dö nu för det var en kass idé, faktiskt en av de sämsta som någonsin kläckts och vi behöver inte ens längre gå genom männen för att skaffa oss maktpositioner att krossa patriarketet från. 

Allt som livet sagt har jag sagt emot

för att jag vet bättre

2016-06-06

When you're looking for an adult then realize that you are an adult. So you look for an older adult, someone sucessfully adulting. An adultier adult. 

When you're looking for an adult then realize that you are an adult. So you look for an older adult, someone sucessfully adulting. An adultier adult. 

"[...] And I've tried to remove constructs and fictions, I've tried to see like a child, I've tried but you can never remove yourself from your perception, and I'm looking for forgiveness."

"A new ABC sitcom called I'ts literally impossible to meet the expectations of your parents because they didn't know you when they decided to have you."

Känns som den gången jag vandrade ut på en hed med vår grå hund som svansade framför mig och försvann helt i det täta, luften som förtjockats och ändå släppte igenom min kropp. Jag ville bygga bo, där och då, i dimman, sväljas av den men visste med värken att även luften här på marken förtunnas. Minns att jag pillade på daggdropparna på mina kläder och i mina armhår, varsamt, allt för att bevara dem fast jag visste att den fukten aldrig skulle skyla mig som dimman fast de delade samma moder. 
Jag vandrade tillbaka med vår grå hund och smekte hennes päls då och då på vägen. Saknade min andedräkt som synlig. 

Jag minns när du smög in till mig på natten och hulkande kröp ner i sängen bredvid mig och viskade att du hade svårt att andas. Jag makade på mig och lade täcket över dig, lösgjorde dina armar från din egen torso som du krampaktigt lindat de kring som för att skydda bröstet och hjärtat, framförallt ditt dunkande hjärta. Jag sade åt dig att lägga ner ditt huvud, blunda och drog den där gamla användbara klyschan om att andas djupt och lugnt. Ner i lungor, förbi flimmerhår tills bröstkorgen inte kan expandera mer. Stödd på min egen arm strök jag undan ditt hår och över din kalla panna. Hela ditt ansikte var så kallt fastän din kropp alstrade så mycket värme. Du gjorde som jag sade och snart låg du stilla, lealös som bara en djupt sovande kan göra och du drog dina djupa ljudliga andetag genom näsborrar som för det allra mesta visslar lite när du sover. Så sov du natten igenom och jag undrar fortfarande vad din andnöd kom sig av. 

Att säga att vi är vackra som vi är borde vara lättare men oförmögna eller blinda för allt det fula omgivningen bjuder på kan vi inte tänka på något värre än vår egen spegelbild som genom våra ögon betraktat blottlägger så obarmhärtigt mycket mer än bara sneda näsor, skeva ögon och sladdrigt underhudsfett.

 

 

Klockan är 23:42 och mina ögon värker, nej svider. Jag ligger trött i min säng med datorn på låren och mobilen mellan brösten och kliar mig på varje ojämnhet jag kan hitta. Jag ligger här och tänker att veckan har gått, att det är måndag märker jag inte så värst mycket av, jag vet bara att det är meningen att varje måndag ska vara starten på en ny kula, men min är samma gamla vanliga som aldrig tycks spricka eller rulla nerför en backe över ett stup och ner någonstans där jag inte kan hitta den igen. Att tvingas börja om. Jag tänker att den här veckan, den här veckan strukturerar jag, gräver fram lusten och orken att ligga steget före mitt fortgående liv, det där som pågår runtomkring med eller utan min vilja, men jag vet att imorgon lika gärna skulle kunna vara ännu en måndag eller tisdag eller lördag, precis som alla andra dagar, alla andra veckor på hela jävla året som lika gärna skulle kunna vara 2014 som 2015. Jag hittar inte lusten, glömde visst märka ut platsen när jag begravde den och i mitt sökande stretar jag vidare hela tiden, gräver på platser och hittar inget annat än tomma hål. Inte ens lite grundvatten att släcka törsten. Men varje natt somnar jag om i min nya säng och tänker att imorgon går jag upp när klockan ringer, imorgon kommer jag gräva och i hålet hitta allt. Likt ett barn som fortfarande väntar på att växa upp, som fortfarande förknippar själva vuxenheten med någon slags visshet, klarhet i vilja och syfte och uppfattning om världen. Så för att klappa mig själv lite på axeln mumlar jag att jag i alla fall inte saknar självdisciplin.

Alla oförrätter, koldioxiden och tomrummet. Håligheten som verkar absorbera varje mitt hjärtas slag, fånga upp dem som i vakuum utan eko. Revbenen spänner bara när jag andas tungt. När jag med luft försöker spränga bröstkorgen. Som jag pågår, driver benen framåt, lyfter armarna och sträcker min nacke

 

Till råga på allt tar västtrafik betalt