beverlyhillsscenario

Jag minns när du smög in till mig på natten och hulkande kröp ner i sängen bredvid mig och viskade att du hade svårt att andas. Jag makade på mig och lade täcket över dig, lösgjorde dina armar från din egen torso som du krampaktigt lindat de kring som för att skydda bröstet och hjärtat, framförallt ditt dunkande hjärta. Jag sade åt dig att lägga ner ditt huvud, blunda och drog den där gamla användbara klyschan om att andas djupt och lugnt. Ner i lungor, förbi flimmerhår tills bröstkorgen inte kan expandera mer. Stödd på min egen arm strök jag undan ditt hår och över din kalla panna. Hela ditt ansikte var så kallt fastän din kropp alstrade så mycket värme. Du gjorde som jag sade och snart låg du stilla, lealös som bara en djupt sovande kan göra och du drog dina djupa ljudliga andetag genom näsborrar som för det allra mesta visslar lite när du sover. Så sov du natten igenom och jag undrar fortfarande vad din andnöd kom sig av.