25

Alla oförrätter, koldioxiden och tomrummet. Håligheten som verkar absorbera varje mitt hjärtas slag, fånga upp dem som i vakuum utan eko. Revbenen spänner bara när jag andas tungt. När jag med luft försöker spränga bröstkorgen. Som jag pågår, driver benen framåt, lyfter armarna och sträcker min nacke
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0