beverlyhillsscenario

Egentligen hade jag tänkt att jag skulle vara på väg ner till badhuset nu men saker kom i vägen och istället uppehåller jag mig här framför datorn för att skicka viktiga mejl och kolla andra viktiga saker. Det är en ren och skär lögn att mitt liv är uppbyggt på att jag kollar de här viktiga sakerna och skickar de här viktiga mejlen men så gör en alla grejerna ändå för att det är skönt att känna sig viktig och konstruktiv och ett korn av sanning finns det i lögnen ändå, att göra de här sakerna underlättar levandet av mitt liv.
Igår natt på väg hem från jobbet pratade  jag med min lille vän herr Muncker i telefon och klockan 4-5 på natten diskuterade och filosoferade vi och när vi lagt på tänkte jag bara en kort stund på vad vi sagt om existensen och dess villkor och sedan på hur glad jag är över att jag har vänner som kan prata med mig om sådana saker när en för längesedan borde ha somnat eller lämnat dansgolvet med aningens för mycket alkohol i kroppen. Jag värdesätter det så otroligt. Det där med att lyssna. Jag har mot alla odds lyckats möta och behålla en liten skara sådana människor och varje gång den insikten hastigt eller långsamt nästlar sig in i mitt huvud växer en liten varm behaglig boll fram i min mage. Den värmer mina annars så kalla fingrar och tår som om den påverkade mitt blodflöde. Ja, det skulle med lätthet kunna sammanfattas i ett matchande citat till en shabby chic carpe diem tavla men jag skriver det ändå trots att jag hatar alla carpe diem klyschor. FÖR att det är viktigt att jag får säga det. Att jag är tacksam. Att jag lånar livsluft. Jag lovar att jag gör mitt bästa för att ge den tillbaka.