beverlyhillsscenario

När jag var liten, innan jag somnade brukade jag ibland be. Jag slöt ögonen, knäppte händerna och utformade en bön i mitt huvud, sade den aldrig högt, som jag hade sett att de gjorde på tv. Avslutade alltid med "Amen". Men att säga att jag bad till den gamla testamentliga guden, eller den nytestamentliga är väl att ta i. Jag bad till en Gud. Så mycket mer än den benämningen kände jag inte till. Jag kände inte till Abraham eller Kung David, jag hade hört om Jesus, visste att han var född på julafton men vad han egentligen gjorde för att få ingå i bibeln hade jag ingen aning om. Jag bad bara för att jag tänkte att det var något man skulle testa på, för lite lugn, sinnesro och kanske tillfredsställelse. Den främsta anledningen till att jag bad var för att jag på så vis tyckte jag kunde avsäga mig allt ansvar. Bad jag kunde jag bara vänta på att Gud skulle servera mig lösningar och uppfylla mina önskningar. På så vis kunde jag skylla misstag och ouppfyllda drömmar på Gud, jag hade avsagt mig ansvaret och alltså var det Guds misslyckanden. Det var med andra ord ett väldigt dumt beslut, även om man kan säga att jag hade rätt i att det skänkte mig ett visst lugn. Tillfredsställelsen och sinnesron lyste starkt med sin frånvaro. Jag vet nu vem Abraham var, jag känner till Kung David och jag vet att det i Bibeln påstås att Jesus var Guds son och dog för våra synder och öppnade upp möjligheten för oss dödliga att komma till paradiset men ber inte alls längre. Jag slutade med det ganska tidigt, sade att jag inte trodde på Gud men som så många andra trodde jag på "något". Jag hade ingen uppfattning om vad det kunde vara, men jag behöll tron på något som skulle bära ansvar för, och bry sig om oss människor för att själv slippa axla någon form av ansvar. Idag säger jag inte att jag tror på något alls. Att det inte skulle finnas någon livsform vars kunskaper överstiger våra är förstås naivt, men jag tänker att det är än mer naivt att tro att de skulle bry sig det minsta lilla om oss. Vår omtanke om allt liv som vi inte värderar som mänskligt är inte särskilt stor så varför skulle de vara annorlunda? Så nej, en skulptör av människan, en planläggare för våra liv tror jag inte på och det var så lätt att erkänna ansvaret. Det är en helt annan sak att axla det.