beverlyhillsscenario

Jag pratade med en man när jag var på kryssning förra veckan om lycka, vad det innebär och hur man uppnår det. Han var filosof och påstod att lycka är lika med alla behov tillfredställda. Han frågade mig vad “nothingness” är. Jag svarade lycka. Jag visste att jag sade rätt sak. Och jag vet också att det är den premissen jag lever efter. "Ingenting" är lycka. Känner du inget är du lycklig. I princip. Det är inte sant. Men jag sade det ändå. Och han svarade då att som levande människa av kött och blod är lycka= alla behov tillfredställda= ingenting. I känsloväg. Så slog han ut med armarna och sade att alltså är ingenting= alla behov tillfredställda= lycka= död. Jag höll inte med.
        Hur kan man likställa döden med "ingenting"? Det är det som är skönheten med "ingenting". Som individ kan du inte uppleva det. För "ingenting" kräver döden men döden är det definitiva slutet och på det viset är "ingenting" ett tillstånd i vilket vi inte kan befinna oss. Eftersom "ingenting" kräver en medvetenhet som döden inte erbjuder. Medvetenheten är det som gör att vi kan uppfatta "ingenting" som ett tillstånd av lycka medan det är medvetenheten som gör att vi inte kan uppnå "ingenting". Jag sade att lycka kräver olycka. Döden är "ingenting". Då vet du inte vad det är. Är det smärtsamt kanske? Om du dör i smärta är det, det sista du känner då? Hur kan man då påstå att döden är lycka? Jag höll alltså inte med honom.
         Men jag sade mycket för att det var vad han förväntade sig, det var en intressant diskussion och han hade några poänger men hur ska jag säga till honom att jag tror att vissa människor inte har modet att ta sig så långt som till lycka? För jag tror att det kräver mod. Att ta sig dit kräver mod. För att inte tala om modet som krävs för att befinna sig, erkänna att man befinner sig mitt i lyckan. Lycka är när de saker som en gång gjorde dig olycklig ligger som små korn av svunnen smärta i ditt medvetande och inte längre är mer än ett minne. Lycka är när du kan se tillbaka på din sorg och din olycka och välja att se förbi bristerna just för att du tagit dig igenom dem och det felfria  i ditt liv är övervägande. Jag tror de flesta lever i ett tillstånd av passerande tid. Det är allt. Tiden passerar och man låter den göra det. Hoppas bara att den ska lämna en så obemärkt som möjligt. Inte rista spår i kroppen. Det är allt.