beverlyhillsscenario

Räknar dagarna till New York, hej och hå!

Nu skulle man väl ha lagt till nån fin bild på en själv som är den lyckliga av tjugo som uppfyllt alla kriterier och därmed inte raderats från kameran, eller någon annan bild som skulle kunna vara djup och tvetydig. Jag tänker inte göra det. Jag tänker bara lämna det så här. Ville helst att det skulle vara blankt.

"Alltså livet..." som Ida Sundin Asp skulle säga. Jag säger att "livet, det är tamejfan helvetet ibland"

Golvet i köket är lustigt nog bekvämt. Jag sitter och lyssnar på tugget med Annelie och Ida som sitter vid köksbordet och ritar. Önskar en annan kunde vara lite kreativ såhär på kvällskvisten. Men jag ska iväg och jobba. Fyfan. Har fantiserat om att stå så nära människor och skrika att mitt spott skvätter dem i ansiktet och att kasta äpplen på dem idag så jag tror inte att det kommer bli någon vidare bra kväll. Det är allt jag tänker säga.

Herrejesus...

Om livet hade varit en film hade jag suttit på en rökig bar just nu, lite sunkig som man alltid ser i gamla filmer. Man hade sett mig just genom det filtret och hade jag varit en kvinna såsom kvinnor ska vara hade jag haft en hatt på sned över mitt glansiga, lockiga perfekt lagda hår. Jag hade haft rött läppstift och vitt puder, svarta ögonfransar och hårda ögonbryn. I kombination med en knälång kappa, åtsmitande tunna handskar och en klänning med en djup urringning. Nu är inte jag som kvinnor ska vara, jag är och har aldrig varit en blek version av Barbie, eller om man ska vara korrekt och kalla henne vid sitt egentliga namn; Barbara. Klart att jag ibland önskat att jag kunnat vara så perfekt men jag har ändå alltid dragit på mig mina trasiga jeans och stora tröjor på morgonen. Jag har köpt och ägt två läppstift under hela min livstid och mina drömmar har aldrig varit Barbaras drömmar. Jag kan säga så eftersom Barbara drömmer om vad vi vill att hon ska drömma. Jag föreställer mig att hennes drömmar avspeglar hennes utseende; rosa, fluffiga, gulliga, glada och styrda av en ljus berättarröst som talar om giftermål och lyckliga förevigt slut. Det är ingenting som jag drömmer om. Barbara får behålla det där för sig själv. Det finns inga rosa nyanser i min sömn, bara gråskalor. Jag behöver ingen berättarröst för att föra drömmarna framåt, jag har inga lyckliga förevigt slut. De slutar för att jag öppnar mina ögon. Det är allt. Jag och Barbara är mycket olika. Hon skulle passa i en film med sina runda höfter, sina smala ben och ännu smalare midja. Vore livet en film hade jag varit en statist om Barbara funnits. Nu finns inte Barbara på riktigt, jag har lärt mig att gjorde hon det skulle hon inte kunna gå för att hennes kropp är så oproportionerlig. Så vore livet en film om mig, en film som för övrigt skulle floppa, skulle jag sitta i en rökig bar, sedd genom någon form av 40-50- tals filter, jag skulle ha en cigarett i handen och till skillnad från Barbara skulle jag dricka en whisky. Utan is. Mina läppar skulle vara nakna och kanske till och med lite torra, håret skulle jag ha i en slarvig tofs mitt på huvudet som accentuerade mitt höga pannfäste. Jag skulle sitta i ett par jeans, en t-shirt och platta skor. Kanske att mina långa armar skulle synas först och tas för mansarmar. Kanske att de skulle filma nerifrån och upp och vandra omärkligt över min krökta rygg och min mage som skulle ha lagt sig i 2 veck. Om tio år skulle cigaretterna och whiskyn tagit avgiften från min kropp och gjort mig rynkig och solkig och blekfet. Barbara skulle aldrig stoppa en cigarett mellan sina vita tandrader, hon skulle inte svälja ner en klunk brännande sprit och förarga levern och i princip varje annat organ som får plats att husera i min och hennes kropp. Jag är inte tidlös som Barbara. Nej, jag och Barbara har inte mycket gemensamt. Medan hennes liv är en ständig lek är mitt liv ingen film utan konstant allvar. Barbara kan man berätta om för barn, men gud förbjude att  någon skulle nämna mig. Jag och Barbara är helt enkelt totalt oförenliga.

Det där skrev jag i onsdags på en liten kvittolapp på Jameson's, var uttråkad och trött på livet och fullständigt nöjd med att sitta ensam när alternativet var att prata med en göteborgsgubbe med lössnus som kakade sig i hans ena mungipa och luktade så mycket att jag såg till att min näsa aldrig var vänd mot honom när han pratade. Han försökte impa med sina genomtänkta åsikter; " Jag tycker det här med trafficking är helt fel, de gubbarna vill man ju bara hugga med en yxa". Tydligen brukade han ha en yxa med sig jämt, fastknuten vid hans handled med en näsduk när han var ung, men nu gick det ju inte för sig, när det är så illa att alla går runt med pistol. Innan han vinglade iväg hemåt ville han pussa min hand och sa "Det är inte vem som helst du träffat här ikväll". Jag tvättade händerna det första jag gjorde när han gick och skrev sen den där lilla lappen.

Tar en paus i mitt intensiva städande av köket och hittar några fina bilder på min dator jag glömt bort att någon uttråkad tjej tog.

 

 

 

Var på personalmöte imorse, ett personalmöte de körde i "repris" eftersom det var så många förra veckan som missade det. Jag var en av dem och tyckte det var så jävla skönt att slippa så blev rätt så ledsen imorse när jag tvingades ner till kontoret. De hade satt ihop några exempel på hur jobbet kan vara, de kallade det "cases" (uttalat otroligt svenskt). "Trist" tänkte jag. Det var värre. En av de mest svårknäckta nötterna de satt ihop var scenariot "arbetaren luktar svett och verkar inte intresserad av att vara hos kunden. Hur skulle du reagera på detta som kund?" Kunde inte göra annat än att himla med ögonen och tänka att det är väl klart som fan man är ointresserad av att vara där för att inte säga besvärad, man städar åt någon annan, hur jävla kul är det?! Det är ju inte heller så konstigt att man luktar svett, igen, man STÄDAR. Är det okänt att det är rätt ansträngande och att man blir svettig av det?! Jag är så trött på att jobba att allt stör mig, och hatar att jag måste låtsas att jag tycker såna dilemman är viktiga och värda att diskutera. Fy helvete. Det är en jävla tur att jag har fina kollektivväner som sympatiserar med mig och orkar lyssna när jag gnäller. I helgen tog Linnea hand om mig och lagade mat medan jag låg som en klubbad säl i soffan och snorade, otroligt gulligt med tanke på att jag annars förmodligen bara hade fått i mig ett paket snabbnudlar och kanske en knäckemacka innan jobbet...  Nu har vi/Linnea i alla fall bokat resa till New York över nyår och det gör det lite lättare för mig att stå ut, måste ju ha lite att spendera när vi kommer dit!