beverlyhillsscenario

Har så många gånger den här senaste veckan loggat in på bloggen och velat skriva någonting men efter 2-3 meningar inser jag att det jag har att säga bara är dassigt som fan så då har jag loggat ut igen, utan att ens spara utkast (Jag sparar alltid utkast). Bryr mig inte ens om att sudda. Sitter i alla fall nu i min ensamhet och sörplar kallt kaffe och undrar hur snart Linnea ska komma hem. Jag tänker på helgen och på Liv och på rök och Marita. På blöta kullerstenar och på hur blöta kullerstenar och asfalt luktar. Jag tänker på saltvatten och bortdomnade dagar och på varför jag känner mig så rastlös i fingrarna när jag dricker kaffe. Jag tror jag förknippar små koppar med kaffe med kreativa och fokuserade människor som är sysselsatta med något annat lite mer uppfyllande än att bara dricka sitt kaffe.
Så jag sitter här utan att orka resa på mig för att värma på mitt kaffe, det är ändå bara en liten slurk kvar, och skriver utan att ta minsta hänsyn till "den röda tråden" eller underhållningsfaktorn, och försöker lura mig själv att jag gör det för att berättiga kaffet i den lilla koppen.