beverlyhillsscenario

Om livet hade varit en film hade jag suttit på en rökig bar just nu, lite sunkig som man alltid ser i gamla filmer. Man hade sett mig just genom det filtret och hade jag varit en kvinna såsom kvinnor ska vara hade jag haft en hatt på sned över mitt glansiga, lockiga perfekt lagda hår. Jag hade haft rött läppstift och vitt puder, svarta ögonfransar och hårda ögonbryn. I kombination med en knälång kappa, åtsmitande tunna handskar och en klänning med en djup urringning. Nu är inte jag som kvinnor ska vara, jag är och har aldrig varit en blek version av Barbie, eller om man ska vara korrekt och kalla henne vid sitt egentliga namn; Barbara. Klart att jag ibland önskat att jag kunnat vara så perfekt men jag har ändå alltid dragit på mig mina trasiga jeans och stora tröjor på morgonen. Jag har köpt och ägt två läppstift under hela min livstid och mina drömmar har aldrig varit Barbaras drömmar. Jag kan säga så eftersom Barbara drömmer om vad vi vill att hon ska drömma. Jag föreställer mig att hennes drömmar avspeglar hennes utseende; rosa, fluffiga, gulliga, glada och styrda av en ljus berättarröst som talar om giftermål och lyckliga förevigt slut. Det är ingenting som jag drömmer om. Barbara får behålla det där för sig själv. Det finns inga rosa nyanser i min sömn, bara gråskalor. Jag behöver ingen berättarröst för att föra drömmarna framåt, jag har inga lyckliga förevigt slut. De slutar för att jag öppnar mina ögon. Det är allt. Jag och Barbara är mycket olika. Hon skulle passa i en film med sina runda höfter, sina smala ben och ännu smalare midja. Vore livet en film hade jag varit en statist om Barbara funnits. Nu finns inte Barbara på riktigt, jag har lärt mig att gjorde hon det skulle hon inte kunna gå för att hennes kropp är så oproportionerlig. Så vore livet en film om mig, en film som för övrigt skulle floppa, skulle jag sitta i en rökig bar, sedd genom någon form av 40-50- tals filter, jag skulle ha en cigarett i handen och till skillnad från Barbara skulle jag dricka en whisky. Utan is. Mina läppar skulle vara nakna och kanske till och med lite torra, håret skulle jag ha i en slarvig tofs mitt på huvudet som accentuerade mitt höga pannfäste. Jag skulle sitta i ett par jeans, en t-shirt och platta skor. Kanske att mina långa armar skulle synas först och tas för mansarmar. Kanske att de skulle filma nerifrån och upp och vandra omärkligt över min krökta rygg och min mage som skulle ha lagt sig i 2 veck. Om tio år skulle cigaretterna och whiskyn tagit avgiften från min kropp och gjort mig rynkig och solkig och blekfet. Barbara skulle aldrig stoppa en cigarett mellan sina vita tandrader, hon skulle inte svälja ner en klunk brännande sprit och förarga levern och i princip varje annat organ som får plats att husera i min och hennes kropp. Jag är inte tidlös som Barbara. Nej, jag och Barbara har inte mycket gemensamt. Medan hennes liv är en ständig lek är mitt liv ingen film utan konstant allvar. Barbara kan man berätta om för barn, men gud förbjude att  någon skulle nämna mig. Jag och Barbara är helt enkelt totalt oförenliga.