100.4
olskrokstorget idag: Jag sitter och knarkar p3, vilket jag gjort nästan oavbrutet sen jag började jobba, och lyssnar på gamla sändingar av morgonpasset. Skrattar högt helt solo åt hushållsassistenten Jerome, men stillar mig när jag märker att alla runtomkring undrar vad fan som är så kul. Sådär är det jämt nuförtin och det börjar kännas förbannat fånigt. En annan sak som är värd att nämna är att jag på grund av Kodjo glömde bort att jag sett en biljettkontrollant gå på spårvagnen och alltså inte hann skicka en smsbiljett. Hann kasta mig ut genom dörren innan kontrollanten kom fram till mig. Skulle vara helvete att få en tredje böter... Radio. jag säger bara det.
Nu tar vi i tills vi spricker
så sitter jag och väntar på att ännu en vecka ska gå. Men i det här höstmörkret, ja höst, jag vägrar kalla det vintermörker, det finns ju ingen snö och inga minusgrader, verkar till och med minuterna släpa sig fram. Speciellt nu då hyresvärden kommit hem igen med sin kompis och ska bo här i "en vecka eller två". likhetstecken med "jobbigt/outhärdligt att vara hemma" för mig. Så jag ska försöka spendera dagarna med att gömma mig i folkmängder på stan eller i hörn på cafeén fast jag egentligen inte har ett öre att lägga på vare sig kaffe eller kaka. Det är tur att Linnea, eskilstunabon, finns här med mig och står ut med mitt gnäll. Speciellt som det egentligen inte alls är så hemskt som jag får det att låta.
The innocence of youth and the sound of major scales
Igår var jag, Annelie och Ida på synthkväll på Jazzhuset. Var väldigt spännande med buffaloskor, lila snedluggar, latexkorsetter, vita linser och tetrismusik. När de stängde sen och vi hängde utanför som man alltid gör, var det några som visst kastade en sten genom ett skyltfönster. Då drog vi. På spårvagnen hem var det en kille/gubbe som prompt skulle prata med mig, allt han själv gjorde var att flina dumt och skratta åt allt jag sade, oavsett om jag skämtade eller inte. Kunde säkert ha sagt "jag har aids" och han hade skrattat. bra kväll.
jag älskar göteborg men alltså..
Jag blev uppringd klockan 9 imorse av en kille från kundtjänst på mitt jobb, som ville berätta att mitt pass idag var inställt. Ända från stockholm ringde han för att berätta det och när jag svarade i telefonen och inte fick ett "hallååå ellerrr" till svar blev jag helt överrumplad. Av någon anledning, säger att det beror på att jag var så trött, spratt det till lite i min mage när jag hörde att han inte var göteborgare och jag tänkte "MEN HAN PRATAR JU SOM JAG! DET ÄR SÅDÄR JAG LÅTER!" och sen blev det en lite "du o ja alfred, du o ja" känsla över hela samtalet, som om det var jag och den här telefonisten mot hela världen. jag vet inte om det var lite av fyllan kvar från igår, om det var för att jag var trött eller för att jag helt enkelt längtar hem lite grann men hade jag träffat den här människan personligen imorse hade jag nog kanske kysst honom på munnen. bara för att han lät lite som jag och inte sa saker som "gött mos".
Was never much but we made the most, welcome home
inatt drömde jag att det var en tant som flyttade in här hos oss, hon gick med gåbock och hade stomipåse men det gjorde ingenting för hon var väldigt väldigt givimild, snäll och trevlig. hon var för gammal för att bo kvar i sin kolonistuga som hon haft sedan barndomen och hade därför flyttat till lägenhet, och när hon fick veta att jag och linnea sökte ny lägenhet helt febrilt erbjöd hon, bara sådär, sträckte fram nycklarna och erbjöd oss sin stuga som var i perfekt storlek och låg i koloniområdet precis intill vår nuvarande lägenhet. 3 rum och kök (toalett+ bad var inbyggt) och vinteranpassad. jag grät. i sömnen. av lycka.
tror jag
mitt samvete är helt åt helvete felkonstruerat.
