Jag tänker ibland att det måste ha varit lättare förr att befinna sig i sociala sammanhang eftersom det fanns regler för allt som man lärt sig, i alla fall inom de högre klasserna, redan som barn. Man gick igenom handboken man präntat in i sitt huvud och bara "aaaah där har vi svaret på den frågan!" och på så vis behövde man inte anstränga sig något vidare för att umgås. Det är dagar som idag jag tänker på det där eftersom jag idag är så trött efter en intensiv vecka. Men så är vi ju bara människor och ett och annat otippat ord skulle ha slunkit igenom alla regler och någon liten gest skulle ha gjort ett beteende opassande och så faller hela regelboken samman. Jag hade nog väldigt ofta varit den med det otippade ordet och den lilla gesten. Med en gemensam regelbok i allas huvuden hade det nog varit lättare, men jag är inte så mycket för det där med strikta, skrivna regler.

Idas fredagsmys: Anderssons, snabbnudlar och en slät kardemummabulle. Jag är med andra ord inte den som är den som ställer höga krav.

 

 

Jag hör rykten om att de ska göra lite nya avsnitt med gamla skinskaraktärer

 

 

 

Jag har tänkt på min familj. Efter helgen, liksom alla andra dagar bara rinner iväg och förbi mig, genom mina fingrar. Så känns det bara för att jag inte kan kontrollera tiden. Och tiden har gått, det har gått så lång tid sedan sommaren. Det är Oktober nu och senast jag träffade min familj var på sommaren, det var i Juli. Alltså 3 månader sedan. Att gå en kurs i 3 månader eller ha ett jobb i 3 månader, att ha tränat regelbundet i 3 månader eller hittat ett nytt favoritband sedan 3 månader är inte så lång tid. Men att inte träffa sin familj på 3 månader ÄR lång tid. För mig i alla fall. Det är små saker jag tänker på. Som att min mamma är en av de envisaste människor jag känner och har så många orubbliga åsikter och principer. Hon brukar säga "man kan göra så, men det är inte rätt" när man bryter mot en av hennes oskrivna regler som att ha klockan på höger handled istället för på vänster. Eller som att hon ibland kan reagera på de minst relevanta sakerna; vi sitter och tittar på sagan om ringen-trilogin efter mycket om och men och jag är helt uppfylld av filmen som jag sett säkert 30 gånger innan och tänker "Det här är så vackert, hon måste uppskatta det här! Det går inte att låta bli. Det är ju episkt!" Och min mamma utbrister: "Men den där Frodo, titta på hans fingrar, de ser ju för hemska ut." Fullständig stämningsdöd. Mammas manvän/särbo Anders brukar fnysa åt henne när hon säger sådana saker. Han skrattar ofta och mycket, mest åt sig själv, minst åt mig. Han brukar säga åt mig att jag inte ska vara så allvarlig och han älskar att argumentera med mig. När han själv är allvarlig, vilket händer väldigt sällan, säger han alltid åt mig att jag måste ta hand om mig själv.
Min pappa brukar ringa ibland, oftast när han är på jobbet och fråga mig hur jag mår och sedan om vädret. Så mumlar han något om det är dåligt väder och om det är bra säger han "åh så bra" för han vet att vädret vi har här många gånger vandrar uppåt till Eskilstuna så småningom. Vi kan prata om lite banala saker, han berättar lite historier hemifrån och sedan lägger vi på. När jag väl kommer hem möter han mig på tågstationen och det har hänt att han kommit haltandes. Så visar det sig att han genomgått en titthålsoperation eller något liknande, och det tycker han inte är lika viktigt att berätta som att fråga om vädret i Göteborg. Eller så kan haltandet bero på att mannen, som har en konstgjord höft, ett ständigt värkande knä och säkert leder i varje del av kroppen som håller på att slitas sönder fått för sig att spela brännboll eller vara med i en stafett "för att det inte går att låta bli". Så får han gå med värk i kroppen i en månad. Men han klagar inte, min pappa. Han tycker det är värt det. David är likadan. Han klagar inte. Gör inte stora saker av det lilla och kan säga "det löser sig" på ett sådant sätt att jag faktiskt tror på det. Han kan vara så excentrisk att jag ibland undrar om han bara hittar på. När han åkte till New York förra året och jag höll på att spricka av avundsjuka får jag ett sms om att Lars Winnerbäck befinner sig på samma plan och att det retade David till bristningsgränsen att Lars Winnerbäck skulle fira nyår i samma stad som honom. Att han skulle få vara i New York över nyår övervägde knappt.
David är bråkig och kan kalla mig dekadent när jag ringer och är arg och säger att jag skulle vilja slåss. Han kan skratta åt andras otur, är nästan lite elakt skadeglad, precis som jag och han är helt oslagbar när det kommer till att reta mig. Det är han och Moa, som kan nagga så mycket på mitt tålamod ibland. Men det är också Moa jag och David skrattar mest åt, för att hon är så klantig ibland och har förmodligen fler ärr än någon av oss två hade i hennes ålder. Moa är 7 år yngre än mig, 9 år yngre än David och när jag nuförtiden tittar på henne blir jag chockad varje gång jag inser att hon nästan är lika lång som jag och redan har större fötter än mig. Hon är väldigt hemlig och kan helt stänga munnen ibland när man frågar saker som egentligen inte är särskilt personliga, som vilket gymnasium hon vill gå till nästa höst. När Moa och jag umgås så brukar vi spela spel, äta, prata, skratta, bråka. Jag känner igen mig så mycket i henne ibland att jag blir rädd, jag tror de allra flesta äldre syskon kan påstå att man inte vill ha en liten kopia av sig själv som springer runt och gör samma misstag och är på samma sätt. Jag vill att hon ska veta bättre än så, hon borde veta bättre än så för hon är mycket smartare än mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Senaste dagarna/ hela veckan har jag varit helt tom. Apatisk. Jag kan sitta framför en skärm, eller på jobbet, eller var som helst egentligen, göra vad som helst, och så kika på klockan och inse att det gått en timme och jag kan inte komma ihåg vad jag gjort under den tiden, eller vad jag tänkt. Det är märkligt för mig, jag kan inte komma ihåg senast det hände att mina tankar varit så banala och så totalt osammanhängande att mitt minne inte ens försöker registrera dem. Uppenbarligen har jag inte filosoferat över något värt att minnas, bara varit extremt osympatisk och väldigt självömkande, så det gör ingenting alls. Jag behövde tömmas helt enkelt.

 

Nu skrattar jag lite åt mig själv, följer den allmäna visdomen "man måste ha lite självdistans". Det ligger något i det. 

Räknar dagarna till New York, hej och hå!

Nu skulle man väl ha lagt till nån fin bild på en själv som är den lyckliga av tjugo som uppfyllt alla kriterier och därmed inte raderats från kameran, eller någon annan bild som skulle kunna vara djup och tvetydig. Jag tänker inte göra det. Jag tänker bara lämna det så här. Ville helst att det skulle vara blankt.