beverlyhillsscenario

Idag fyller min fina mamma hela 51 år. jag önskar jag kunde vara i eskilstuna och fira henne. (men är i hemlighet lite nöjd över att jag faktiskt är så upptagen att jag inte kan eftersom jag inte varit riktigt upptagen på ungefär 1½ månad). 
När jag var liten fanns det ingen vackrare människa i världen än min mamma och jag tyckte hon var som allra finast när hon hade på sig pappas på tok för stora t-shirtar från blodgivningen och hans träningsbyxor som hon fick knyta så hårt att tyget veckade sig så mycket runt höfterna att det såg ut som om hon hade kunnat rulla in stearinljus i det överblivna tyget. Innan sängdags på helgerna brukade hon sitta i källartrappan vid vår andra ytterdörr med fötterna på en provisoriskt snickrad trappa som delade ut stickor till alla som klev barfota på den. Jag satt alltid vid källardörren i mitt nattlinne och knäna uppdragna under hakan och pratade nonstop medan mamma rökte sin andra eller tredje och sista cigarrett för dagen. Hon bad mig alltid att gå därifrån eftersom källartrappan i sten var kall och för att nattluften alltid drog inåt och förde röken bort till mig, några trappsteg upp. Jag lydde henne aldrig eftersom jag tyckte jag pratade om så viktiga saker som hon var tvungen att lyssna till just då. Hon gjorde också alltid just det. Och gör det alltid fortfarande trots att jag liksom när jag var barn kan vara helt oresonlig, tjurig och verka totalt otröstlig. Hon resonerar bort min ilska och tröstar mig fast jag tidigare trott att ingenting i hela världen kunda ha muntrat upp mig. 

När mamma skrattar snorkskrattar hon allt som oftast, när hon är arg eller trött påminner hennes ögonbryn om de där riktigt arga seriefigurernas ögonbryn, när hon ser sig i spegeln gör hon oftast någon grimas, på bild är det nästan alltid hennes näsa som syns mest, hon låtsas inte om det men är en pedant och säger ofta "man kan göra så men det är inte rätt".  
Min mamma var min idol, nu är hon min förebild. Hon är en av de klokaste människor jag känner.