beverlyhillsscenario

Jag måste vara den människa som råkar ut för mest småskit här i Sverige. Det är liksom inte nog för att jag ska ha rätt att bli förbannad utan bara lite smågrinig. Jag läste i en bok häromdan om poetik, politik, människan osv. och den här killen skrev " Som om ljuset till sist vore långtråkigt. Nirvana som en plats där allt är en enda upprepning, en lyckans återvändsgränd. Som om Gud bara hade fantasi då han skapade helvetet."  Och jag tänkte, att nej, om Gud finns måste han tamejfan använda sin fantasi hela tiden, det är ju inte som att han kör med samma småjävliga grejer hela tiden. Det är som att han låter det regna över mig hela tiden istället för att bara dränka mig på en gång. Allvarligt, är det för att jag förtjänar det eller för att han tror att jag inte klarar av mer än lite stänk?

Så skrev och kände jag innan jag åkte till jobbet runt 12- halv 1 idag. Men väl på korsvägen, i väntan på nästa spårvagn som jag inte tyckte kunde ta längre tid på sig, kom metro förbi och bjöd på yoghurt. Gjorde min dag. Har varit glad sedan dess.