beverlyhillsscenario

2009, vad var det för ett år? vete fan inte ens gud. det var galet. påfrestningarnas år. jag har nog aldrig supit eller tränat så mycket. Det är nog det år som leder i flest vakna timmar, för som de flesta vet älskar jag att sova men 2009 spenderade jag så mycket tid vaken att jag inte ens minns några drömmar som annars brukar etsa sig fast i mitt minne. 2009 var ett nästintill fotolöst år för mig, men det gör inte så mycket för alla andra har bilderna och jag kan kika på de flesta när jag vill. men det behövs inte för 2009 var nästan bara helger och jag minns dem alla bra trots att de är ett överflöd. 2009 var helger, det var studenten och det var tågluff.  

Varje fredag tränade jag, eller gick till jobbet, gick hem och fixade mig eller jobbade klart och drog hem för att bara byta kläder och sedan bar det av till var nu förfesten kunde hålla hus och på en och en halv timme ungefär, som kändes som en evighet och en minut på en och samma gång sveptes en flaska, eller i de flesta fall en tetra med något billigt skitvin (california white, aussie) och så vidare ut på krogen som bara var en tät euforisk dimma. Efterfester på centrallagret eller hos Stanisz (stavas det så?) som jag knappt alls pratat med, var där många nätter slutade och det var inte sällan man vandrade därifrån i en soluppgång med den sista cigarretten i paketet i handen medan huvudet dunkade någon låt som borde tjatats sönder men som jag istället älskade för att jag lärt mig den utantill under kvällen.
Och varje lördag låg jag länge kvar i sängen trots att min mun för det mesta var sådär torr som den bara kan bli efter en fylla tills någon plikt eller solljuset tvingade upp mig. Då hände det ofta att jag drog iväg till nåt fik eller hem till nån vän för att sammanfatta kvällen eller för att bara vara trötta tillsammans. Sen åkte man hem igen för att göra iordning sig för en upprepning av kvällen innan och fast jag visste att allt förmodligen skulle vara likadant gjorde det mig absolut ingenting för jag älskade det som det var. Och en tetra vin till, en sväng till krogen, en efterfest och en promenad hem i morgonljus.

Studenten var något jag faktiskt aldrig trodde jag skulle uppnå. inte så att jag tvivlade särskilt mycket på mig själv, jag har tänkt att det ordnar sig alltid. det löser sig. det gör det ju nästan jämt. men jag trodde inte att det fanns en tidpunkt i mitt liv då det fanns en dag som kunde vara studentdagen. Det var liksom obegripligt, för jag hade levt ett liv där hälften av min tid spenderades i skolbänken och det var meningen att jag skulle lämna det då, vare sig jag ville det eller inte. studenten var studenten och inte någonting annat. det var champagne, flak, regn, studenthattar, vänner, vin, blå och det var slutet fast det var mest som att vi firade att någonting annat skulle börja.

och så tågluffen förstås. den har berättats om så många gånger, har visat så många bilder att det knappt finns någonting alls kvar att säga om den. räcker väl kanske med att uppmana alla att tågluffa någon gång för det liknar inte någonting annat (det får gärna vara i östeuropa) och åk inte nattåg från prag...