beverlyhillsscenario

idag har jag varit och klippt mig. det finns få ställen som jag känner mig så utsatt som jag gör hos frisören. där sitter man i sånt där starkt, jobbigt ljus täckt av en kappa som många gånger gör det olidligt varmt. mitt emot sitter en så stor spegel att man i princip inte kan titta på något annat än sig själv, en syn jag helst av allt slipper när håret ligger så platt på huvudet att jag ser ut som en dränkt katt. Under tiden förväntas jag prata om allt och ingenting medan jag förtvivlat korsar fingrarna för att frisören har förstått exakt hur jag vill ha det och de små hårstråna som hon klipper av fastnar i mitt ansikte och kittlar tills det helt enkelt inte hjälper att rynka på näsan längre utan jag måste hitta vägen ut ur skynket jag är täckt av och klia mig snabbt i hela ansiktet. sådär sitter jag i ca 45 min, så blickstilla som jag bara kan. När det sedan är klart och frisören frågar hur det blev ler jag lite fint och mumlar att jotack, det blev bra, precis som jag tänkt mig. Nu har ju jag turen att ha en frisör som jag känt sedan barnsben, som är snäll och lyssnar fullständigt på vad jag säger. Det har dessvärre tagit mig en del tid och en jävla massa klippningar som fått mig att vilja sjunka genom marken för att hitta dit.