beverlyhillsscenario

som liten var det mycket jag trodde skulle hända när jag blev vuxen. vuxen för mig då var när man gått ut skolan eller när man fick ett jobb. I mina barnögon är jag alltså vuxen nu men vad jag inte visste då var att allt inte magiskt löser sig bara för att du åldras. till exempel: som barn satt jag alltid, innan dagis med en limpmacka, två ostrullar och ett glas oboy som var fyllt med smulor efter min limpmacka eftersom jag envisades med att doppa brödet, och gäspade framför tv:n med antingen mamma eller pappa och för det mesta david. Vi tittade på nyhetsmorgon. Jag gillade aldrig programmet, men jag älskade de där trisslotterna de alltid fick skrapa. De var så stora och man vann alltid. Anledningen till att det var så kul var för att jag var fullständigt övertygad om att jag nån dag skulle sitta och le i tv-rutan medan jag skrapade fram en vinst på 100 000 i månaden i 25 år. Den där övertygelsen har suttit kvar, det var inte förrän för kanske bara nåt år sen som jag insåg att nej, det kommer faktiskt aldrig hända. Det var ett jävligt jobbigt uppvaknande. Jag hade liksom inte planerat för ett liv där jag får slita för att jag faktiskt måste, inte för att jag är en ödmjuk lottovinnare som jobbar bara för att det är kul. det här är ett jävla skitliv ibland.