beverlyhillsscenario

jag tycker de här första åren av livet går lite för snabbt. man går igenom sjukt många åldrar, stora grejer händer hela tiden när man är liten.
1. först lär man sig gå, prata, gå på toa och allt det där.
2. sen börjar man växa upp, man börjar på dagis och måste lära sig att klara sig själv (jag minns inte så mycket jobbigt från den här tiden man jag kan tänka mig att det var det) 
4. sen börjar man skolan. man lär sig räkna, skriva, läsa och ska skaffa nya kompisar, i mitt fall fick jag lära mig att leva på så lite mat som möjligt också, vilket jag hade använding av tills jag slutade nian eftersom jag är så brutalt kräsen att jag inte levde på så mycket mer än knäckebröd, mjölk och morötter.
5. sen börjar man växa ännu mer, allting börjar bli äckligt pinsamt och man vågar inte ens köpa en BH, för man vågar inte göra det med nån men man vill inte gå själv. men man vet att det är dags och att man måste skaffa en. allting är pinsamt!
6. sen blir man riktig tonåring. det är förjävligt. man börjar inse att skolan inte är så jävla rolig hela tiden.
7. man slutar grundskolan. nu föser dem ut en ur ens lilla skola och man ska söka program, skaffa fler nya kompisar och lära sig bli ansvarsfull. man fattar ingenting.
8. tre år går man i gymnasiet. sen slutar man. studentdagen ska ju vara underbar men sen då? man har gått i skolan i 12 år, vet inget annat och nu ska man bestämma vad man ska ta sig till med livet. och efter det... 
9. så kommer familjen, huset, hunden och volvon. medelålderskrisen, skilsmässa, klimakteriet och sen dör man.