beverlyhillsscenario

vi vandrar runt med ständig feber, kallsvettas och ibland hånflinar vi åt tanken att vi bara skulle drömma allt i feberyra, gömda under duntäcken fast det tänker vi aldrig högt rädda som vi är för det mesta som skulle låta för högt. Vi hakar fast igen, våra kroppar har redan hunnit kallna och vi vill bara känna varandras hjärtslag, vi vet det för på nätterna ligger vi öra mot mun för att höra andetagen. Vi har kommit så långt förbi ord nu, passerat tungrörelser med ljusår men det är inte längre bara tystnad, det är en ficka i våran gom som tungan fastnat i, vi använder aldrig muskeln och har glömt hur man styr den. Och visst är det ensamt ibland med bara två par läppar men vi klarar oss ändå, kramptag om varandras händer när vi tänker på det. Det är då vi brukar minnas mobiltelefoner och datorer, tv-apparater vi brukar se på varandra, le med ögonen som man alltid gjorde när någon ramlade men man inte vågade skratta, vi hånflinar inuti åt alltihop. Det är så mycket empati vi känner.