beverlyhillsscenario

om igår då. jag var lagom snabb att dra upp till odlaren för att träffa malin. jag satt framför ratten och körde hela vägen upp själv. ångestbarnet när jag körde in i buskarna, eller rättare sagt rullade, för jag gasade faktiskt inte, det  var hjulen som stod åt fel håll! i vilket fall så var det sjukt kul fast papi blev lite tokig på mig.
jag hade det sjukt trevligt med malin, vi var ute och traskade elljusspåret, det behövde jag. fast hela min kropp dog lite. alltså, allvarligt. jag tror aldrig jag varit hemma hos den kvinnan utan att de inte varit igång med att bygga/bygga om någonting. det är ju föfan ba swimmingpoolen kvar nu.
idag var det jobb igen dårå. ba 9 dagar kvar nu. typ 80 timmar nåt har hanna räknat ut. 
men det är kinda deprimerande eftersom det betyder att skolan börjar snart.
dåligt sugigt.

---

alltså, en sak som jag tänkt på rätt länge. tråkigt men jag måste skriva ner det nånstans.

när man är liten så längtar man tills man blir en "ungdom". när man är en ungdom längtar man antingen till man når över tjugo strecket (eller åtminstone tills man är arton) eller så längtar man tillbaka till den tiden då man var liten. sen är det dags att längta tillbaka och ångra saker man gjort. när man sen blir 30-40-50 år så längtar man tillbaka till ungdomen/"20 strecket", allt var ju så mycket enklare då (!). sen blir man pensionär och då längtar man antingen tillbaka till alla år under 60 eller så lever man ba dag för dag, utan att längta eller sakna.
kort sagt. det finns helt enkelt ingen tid i livet som är lätt men man minns det alltid så. och eftersom det inte finns några goda tider att längta/ längta tillbaka till så är det helt värdelöst att längta. fast det är ju samtidigt längtan som gör att man orkar med att leva när det känns vidrigt att ens behöva finnas till. skapa dina egna goda tider.




jag orkar inte vara som du.