beverlyhillsscenario

Känns som den gången jag vandrade ut på en hed med vår grå hund som svansade framför mig och försvann helt i det täta, luften som förtjockats och ändå släppte igenom min kropp. Jag ville bygga bo, där och då, i dimman, sväljas av den men visste med värken att även luften här på marken förtunnas. Minns att jag pillade på daggdropparna på mina kläder och i mina armhår, varsamt, allt för att bevara dem fast jag visste att den fukten aldrig skulle skyla mig som dimman fast de delade samma moder. 
Jag vandrade tillbaka med vår grå hund och smekte hennes päls då och då på vägen. Saknade min andedräkt som synlig.