21 februari
Att säga att vi är vackra som vi är borde vara lättare men oförmögna eller blinda för allt det fula omgivningen bjuder på kan vi inte tänka på något värre än vår egen spegelbild som genom våra ögon betraktat blottlägger så obarmhärtigt mycket mer än bara sneda näsor, skeva ögon och sladdrigt underhudsfett.
koll
Klockan är 23:42 och mina ögon värker, nej svider. Jag ligger trött i min säng med datorn på låren och mobilen mellan brösten och kliar mig på varje ojämnhet jag kan hitta. Jag ligger här och tänker att veckan har gått, att det är måndag märker jag inte så värst mycket av, jag vet bara att det är meningen att varje måndag ska vara starten på en ny kula, men min är samma gamla vanliga som aldrig tycks spricka eller rulla nerför en backe över ett stup och ner någonstans där jag inte kan hitta den igen. Att tvingas börja om. Jag tänker att den här veckan, den här veckan strukturerar jag, gräver fram lusten och orken att ligga steget före mitt fortgående liv, det där som pågår runtomkring med eller utan min vilja, men jag vet att imorgon lika gärna skulle kunna vara ännu en måndag eller tisdag eller lördag, precis som alla andra dagar, alla andra veckor på hela jävla året som lika gärna skulle kunna vara 2014 som 2015. Jag hittar inte lusten, glömde visst märka ut platsen när jag begravde den och i mitt sökande stretar jag vidare hela tiden, gräver på platser och hittar inget annat än tomma hål. Inte ens lite grundvatten att släcka törsten. Men varje natt somnar jag om i min nya säng och tänker att imorgon går jag upp när klockan ringer, imorgon kommer jag gräva och i hålet hitta allt. Likt ett barn som fortfarande väntar på att växa upp, som fortfarande förknippar själva vuxenheten med någon slags visshet, klarhet i vilja och syfte och uppfattning om världen. Så för att klappa mig själv lite på axeln mumlar jag att jag i alla fall inte saknar självdisciplin.
