Kollektivtrafikens typiska åkomma av att vara omgiven och så fruktansvärt utlämnad att musik i hörlurar slungar ekon i en skvalpande skalle som valsång. Som delfinkvitter.
3
Rusningen, längtan efter väggen den låsta porten
Muren kantad av murgröna bortglömd oanvänd aldrig obrukbar
Omgiven av jord aldrig någonsin förr trampad av fötter som mina
Aldrig stöpt i en form som för att aldrig missanpassa några fötter
Draperade i tyg och polyester mocka skinn plast vad än skor görs av missanpassas alla steg vi tar till en jord som var gjord för fötter
Jag är inte naken bara bar och tom och skrikande frustande av ansträngning utan att kunna stanna upp
Söker det utnötta det strimlade och obrukbara, tillämpar tekniken på mina skosulor och jag springer springer rusar faller framåt och springer jag inte rusar jag inte tills mina skor slits itu till mina fotsulor trasas sönder finns bara fall
Jag kan inte falla inte bland blommor gräs fallna löv snö eller knoppar inte på asfalt sten eller grus skrapsår räcker inte dofter stoppar mig inte mjuk jord saktar inte mina steg
Mitt huvud mot väggen mot porten jag använder mitt huvud som murbräcka för att krossa och allt för att inte stanna för att fotsulor inte betyder någonting när nervsystemet inte fungerar för att skelett inte värker för att jag behöver krossa mer än blåsor
