beverlyhillsscenario

 

I timmar har jag stirrat på vackra vyer, söta djur, svartvita fotografier från femtiotalet på någon annans pinterest för själv orkar jag inte skaffa någon (varför skulle jag när jag kan kika på andras närsomhelst?), tro inte att det är min fritid jag ägnar åt pinterest. Jag sitter på mitt jobb, i en alldeles för stor lokal där det enda som hörs är den gamla luftkonditioneringen. Jag väntar bara på ljudet av verktyg i bruk som någon varje dag kring 4 börjar använda under vårt golv. Jag sysselsätter mig med att fundera på vad de jobbar med därnere. Utanför har jag sett dagsljuset övergå till skymning och snart finns inget av det kvar, bara det mörka som så passande dominerar det kallare halvåret häruppe i norden. Så här sitter jag på mitt jobb och känner att det är hittepå, skrivborden och den här datorn jag skriver på är bara hjälpmedel för att jag ska se viktig ut. Hela den här gamla lokalen är fylld av hittepå och jag passar så bra i det här konstgjorda stickande ljuset i min vita skjorta.