beverlyhillsscenario

Om man skulle göra en liten filmgestaltning av mina känslor för linneas afrikatripp skulle det vara en kort oerhört tårfylld sekvens där jag grinande klänger mig fast kring hennes ben som en koala kring en gren och skriker "NOOO!! DONT LEAVE ME; TAKE ME WITH YOU!!!"

Jag börjar landa nu. Det är ungefär 5 dagar sedan jag och Linnea klev av planet i Stockholm och definitivt lämnade New york. Då var allt jag kunde tänka på att få tag i min väska, äta och ta tåget till Eskilstuna. Jag hade inte en tanke på att faktiskt landa. Ville bara bli människa igen, för det är vad ett dygns resande på det viset gör med mig, gör mig lite lätt omänsklig. Känner mig mest som en flytande, tung klump. Nu när jag äntligen börjar landa, när sömnen börjar komma ikapp och saker och ting ligger på plats i mitt rum, när vad det nu är jag måste ta itu med är avklarat, nu börjar jag verkligen sakna. Gjorde det redan i taxin på väg till JFK, men sedan rann det av mig, det fanns andra saker att fokusera på då, som att se till att min klump till kropp hamnade på rätt plan. Nu har jag ingen lust att vara här, jag vill inte trampa snö och ta spårvagnen in till stan, vill framförallt inte jobba och vara social med fulla svenskar. Jag saknar att inte kunna prata högt med Linnea på svenska och inte behöva oroa sig för att någon ska förstå. Jag vill inte vara här i Sverige och i vardagen. Livet har under 12 dagar varit så fruktansvärt härligt, obligationsfritt. Jag skriver som att det är synd om mig, det är det inte. Men min vilja att inte landa är desperat. För att New York var så bra! New York var så¨jävla bra!